I dagens musikkonst finns nya genrer där artister med en personlig röst hittar fungerande former för det de vill uttrycka. Men de arbetar nästan alltid i låtform och med konserten som format. Under 1960- och 70-talet gjordes experiment med föreställningar som Tältprojektet, Les Parapluies de Cherbourg, Michel Legrand’s och Jaques Demi’s jazzoperafilm från 1960, en del musikdramatik av Kurt Weill eller av Frank Zappa och Pink Floyd.
Men under de senaste tjugo åren har populärkulturen fastnat mycket i de format som massdistributionen förstår, alltså i låtformen, på skiva eller på konsert. Kanske är det därför som de flesta kompositörer och dramatiker har övergivit popen, rocken, jazzen, kabarén, visan och låtit den vara en arena för låtskrivare eller musikalskapare.
Samtidens tonsättare och musikdramatiker har istället skrivit i modernistisk eller nyklassisk stil för de traditionella instrumenten och rösterna. Mycket av detta har givetvis ett stort värde, men har det ändå inte kunnat ta vara på den fräschör och angelägenhetsgrad som funnits i de nya populärmusikaliska uttrycken.
En uppgift för NewOpera CO är att undersöka hur man kan skapa dramatisk musikkonst som använder tonspråk och stilgrepp från populärmusikaliska genrer. Eller som använder klassisk teknik utan att hamna i den opersonliga förfining som så starkt utmärker och präglar den klassiska musikscenen. Det handlar om att utforska möjligheten att göra musikkonst som bottnar i en klassisk tradition, men som har ett mer folkligt och personligt tilltal.