Utforskandet

I arbetet med att skapa en ny musikdramatik har NewOpera CO haft tydliga frågeställningar inför varje projekt. Här är en del av dessa.

 

Uppvind
Uppvind var NewOpera CO:s första verk. Inför Uppvind var vi verkligen osäkra på om det verkligen var okej att sjunga dialog på detta vis, med vardaglig röstklang. Uppvind var uppbyggd i ett växelspel mellan en kör, som berättade historien, kortare dialoger mellan de medverkande och tydliga sångnummer, som samlade berättandet i noder. Det fanns sångtexter och riktiga låtar, arior i Uppvind. Det blev till en tydlig form och fungerade över förväntan som berättarteknik. Även dansen, koreografin och bildprojektionerna som parallellt gav sin version av berättelserna föll till sist på plats och vi hade ett riktigt allkonstverk, en slags konstkabaret.

 

Vi i Villa
Vi i Villa var däremot byggd kring en lång vardagsdialog. Under våren 2008 pratade vi och improviserade fram material till en berättelse om en parmiddag i en Villa. Med utgångspunkt i detta skrevs sedan librettot som nästan helt består av vardagsdialog. Den bryts här och där av för kortare sånger, med sångtext, och för körpartier där vardagssamtalet förs i duetter eller kvartetter. Det fanns redan i Uppvind en scen med en vardaglig dialog där mannen och kvinnan smågnabbas, minns och beklagar sig. Det var utifrån denna scen som idéen att skriva ett kammardrama föddes. Projektet hämtade också inspiration i den tradition av familjedramer som t.ex. Lars Norén arbetar i.

Eftersom nästan allt i Vi i Villa är vardagsdialog har musiken på ett vis blivit som ett långt recitativ. Det finns musikalisk tematik, men den stannar sällan upp i tydliga sånger som upprepas flera gånger. Det var också en av idéerna, att utforska om detta skulle kunna fungera.

Vi i Villa fungerade över förväntan. I den första versionen fanns en kör av grannar som hade komiska mellanakter. Dessa togs bort inför nyuppsättningen 2010 och då stod det klart att denna form av flödande sjungen teater fungerar utmärkt som musikdramatik. I versionen från 2008 hade vi projicerad scenografi och ett abstrakt svart rum. 2010 hade vi en semirealistisk scenografi med kök och vardagsrum i plywood. 2008 var orkestern piano, slagverk och kontrabas. Den drog tonfallet åt kabaret och jazz. 2010 var orkestern piano, violin, klarinett och cello. Med nya arrangemang drog det musikaliska nu lite mer åt klassisk kammarmusik.

 

Cirkus
Cirkus är en monolog. Den handlar om en kvinna som efter ett intensivt liv återupplever, berättar om och bearbetar allt som varit. Här har vi velat utforska en slags Sturm und Drang-estetik, starka känslor som hakar i varandra i en kedja av sorg, längtan, närhet, hat, förlust, insikt och ensamhet. I Cirkus är det inte vardagsdialog, utan snarare en slags små poetiska berättelser, minnen. Eller starka känslor förmedlade i en slags surrealistisk poesi eller i vardagsnaken uppriktighet. Kan detta fungera? Kan en ensam aktör bära en sådan berättelse? Så länge som 95 minuter? Orkar hon sjunga hela tiden? Kan nyopera-stilen fungera i Sturm und Drang och förbli trovärdig? Hur mycket kan musiken gå med i känslorna utan att det blir för kletigt? Detta är frågor vi ställer oss i arbetet med Cirkus.

Cirkus består av ungefär sjuttio korta textstycken som växlar kraftigt i karaktär. Historien berättas i en slags short-cuts-teknik som växlar mellan olika epoker och minnesfragment. Kommer denna short-cuts-teknik att fungera? Musiken består, enkelt uttryckt, av motsvarande antal låtar. Många av dessa upprepas flera gånger som en slags tematik. Fungerar det att hoppa mellan låtar, och mellan så olika genrer som det är fråga om?

Cirkus blev ett väldigt fungerande verk, som hängde väl samman och berörde många. Och det dramatiska flödet blev ganska självklart och den ensamma sångaren klarade utmärkt att hålla uppe scenen.

 

Sånglösa
I Sånglösa ville vi skriva för barn. Och pröva att göra en riktig saga, inspirerad av fantasy och klassisk saga. Vi ville också ta upp allvarliga frågor om död och sorg, och hur man kan bearbeta trauman, och vad som kan hända om man stänger in för många känslor.

Sånglösa, berättelsens huvudperson, förlorade sin syster några år tidigare, hon drunknade i en olycka på en badstrand. Sånglösas instängda sorg hade gjort att hon förlorat förmågan att sjunga. Och att sjunga var det bästa hon visste!

Men genom att öppna upp för kontakt och våga berätta för andra kunda Sånglösa ta tag i sin sorg och hennes röst kom tillbaka. Hon kunde också bli kompis med sin egen inre röst som tidigare varit hård och dömande mot henne.

När vi skapade historien var vi ute i klasser och fick många bra tips av barnen hur vi skulle konstruera berättelsen på ett trovärdigt sätt. När manuset var färdigt läste vi det för en provklass och de var mycket fångade och gripna.

Sånglösa vänder sig till 6-9 år gamla barn. Det fanns under arbetet många som undrade hur så små barn skulle ta till sig ett så allvarligt ämne. Speciellt som de skulle klara av att koncentrera sig i 50 minuter och höra hela dramat sjungas. Ofta i en ganska lågmäld och allvarlig ton, med en musik i en nyklassisk stil. Det finns också tydliga inslag av bus, spänning och humor.  En del vuxna trodde inte det skulle gå, och att musiken skulle vara för komplicerad för barnen som de menade helst lyssnar på Idol och fartfylld pop.

Men det gick. Barnen trollbands av musiken och berättandet och verkade uppskatta lugnet och allvaret. Sånglösa spelades ett 30-tal gånger, en gång för 200 barn. Varje tillfäle fungerade över förväntan och barnen var både gripna och förundrade efteråt. Så musikdrama för barn måste verkligen inte vara fartfyllt eller skojigt. Och vår fråga om det gick att ta upp allvarliga saker och presentera dem i lågmäld musik för lågstadiebarn fick ett mycket positivt svar.

 

Familjen
När vi skulle ge oss på ett så omfattande ämne som familjen, relationen mellan barn och föräldrar, barnens alla behov, föräldraskapets utmaningar, bestämde vi oss för att inte arbeta med en speciell tematik eller enskild historia. Istället valde vi att samla många berättelser från det verkliga livet, från vänner, kolleger, experter och våra egna erfarenheter. Vi gjorde studiebesök i skolor, dagis, följde några familjer nära, träffade experter, gick föräldrautbildning. Det blev till slut en slags metod för att samla material till ett libretto som kändes som ett experiment i sig.

Denna metod innebar att slutresultatet skulle bestå av en mängd historier, en del vardagliga, en del gripande och dramatiska, ofta väldigt igenkänningsbara, och att de tillsammans skulle bilda ett collage, en kedja av oberoende scener, utan några fasta rollkaraktärer. Hur skulle dessa tillsammans kunna skapa en större berättelse, och hur skulle den dramaturgiska linjen fungera? Allt detta var en huvudfråga under arbetet med librettot. Även ordningen på scenerna innebar många val och mycket prövande. Till slut fanns nästan sextio berättelser.

En annan frågeställning blev aktuell i arbetet med att skriva musiken. Varje scen fick sin egen musikaliska värld, även om de flesta hänger ihop stilistiskt, men hur skulle de bindas samman, och hur många olika musikaliska världar klarar man egentligen att ta in? Det finns fyrtiotvå tonsatta scener. I föreställningen Familjen är tjugosex av dessa med, de andra kan komma att vara med i en framtida version. Familjen är två och en halv timme lång.

En annan utmaning var ensemblen. Familjen framförs av en ensemble på sju personer. Fem av dessa är musiker, två sångare, men alla musiker sjunger också mycket, både solo och i körer. Och musikerna lämnar i många scener sina instrument. Så vissa scener framförs à capella, vissa kompas av ett soloinstrument eller en duo, andra av en kvintett. Hur detta skulle falla ut var också en av de stora frågorna inför uppsättningen av Familjen.

Att vi ville att musikerna skulle vara mycket på scenen, och inte bara sitta kvar vid sina instrument, var också en anledning till att vi valde att lägga in intermezzon mellan varje scen med förinspelade ljudlandskap. Detta gav en välbehövlig vila mellan varje berättelse. Men under arbetet blev det så att vi mellan ett flertal scener också lade in soloimprovisationer på cello, piano, klarinett, sax, fiol eller slagverk, och någon gång en duett. Detta visade sig fungera väldigt bra och blev till en musikalisk kommentar till scenen som varit, och en musikalisk överledning till nästa. Så även om överledningarna via ljudlandskapen fungerade så kommer vi nog inför framtida uppsättningar att skriva till fler musikaliska intermezzon som tar tag i det som kommer ur varje scen.

Men sammantaget fanns alltså frågor om huruvida ett så omfattande collage av berättelser skulle kunna bli ett helt och sammanhängande verk, med så många fristående scener, både musikaliskt och innehållsmässigt, och med sångare som alltid har en ny roll i var och en av de tjugosex scenerna. Och där måste sägas att Familjen i stort sett fungerar väldigt väl, även om det säkert kommer att ske förändringar och skrivas fler musikaliska mellanspel till framtida versioner och iscensättningar.

NewOpera CO

NewOpera CO skapar nyopera, nyskapande musikdramatik. Konstnärlig ledare är Niklas Rydén.

Med stöd av

Kulturrådet, VGR, Göteborg, Konstnärsnämnden, Framtidens Kultur, Dramatikerförbundet.

Kontakt

Du kan kontakta NewOpera CO med mail eller vårt kontaktformulär. Info finns här