16 oktober – Tankar och nya medarbetare

16 oktober

Under september och oktober har vi haft flera möten, nya medarbetare har tillkommit och saker har klarnat på olika plan.

Medarbetare
My Engström Renman på sång och Lena Fridell har varit klara sedan i våras. Nu är det också bestämt att Karin Wiberg skall spela fiol, Johannes Bergion cello och Niklas Rydén piano. Alla musiker kommer också att medverka som sångare i olika roller, och som kör.

Vi har träffat Henrik Andersson, en ung regissör med inriktning på opera och flera uppsättningar bakom sig. Han går masterutbildning i regi på Malmö teaterhögskola och skall vara med och arbeta med regi i Sånglösa. Han kommer kanske också att använda arbetet som ett av sina slutprojekt. Det skulle vara roligt om vi kan komma till Malmö och visa och prata om arbetet på högskolan.

Han skall arbeta tillsammans med koreografen Eva Ingemarsson som skall stå för regi. På det viset får NewOpera CO både input och energi från en ny medarbetare, och stadga och kunnande från en som varit med förr. Det känns bra.


Samtal
Annars har vi på de tre möten vi haft pratat mycket om berättelsen och om hur vi själva kan relatera till Sånglösa och till det hon upplever. Det har blivit tänkvärda reflektioner som jag kommer att ta med mig in i skrivandet. Här följer lite sammanfattning och tankar kring det vi tagit upp.

 

Om sång och olika låsningar

Karin i kyrkan
Det är intressant att både Karin, My och Niklas har klara och tydliga erfarenheter av låsningar och nojor i samband med sång. Karin berättar att hon kommer från en miljö med mycket sång, men att hon slutade sjunga efter en misslyckad konsert. Som åttaåring skulle hon uppträda i en kyrka inför publik. När hon stod där gick det plötsligt inte att sjunga ut, hon tappade texten och allt blev fel. Efter denna dramatiska händelse har hon inte sjungit inför andra ända tills hon för tre år sedan började sjunga kör i pop-sammanhang.

My behöver allt stöd hon har
My har en hel arsenal av hemska upplevelser kring sjungandet. Hon bytte jazzpianot mot sång i slutet av musikgymnasiet och har sedan gått flera utbildningar och blivit etablerad sångerska. Men hon har haft ständiga problem med rösten. I efterhand kan hon konstatera att hon slarvat för mycket med tekniken, egentligen aldrig övat, och inte sjungit med något vettigt stöd. Detta tillsammans med alla prestationskrav och andras förväntningar har gjort att hon väldigt ofta hamnat fel i sjungandet när det väl gällt. På konserter har rösten inte velat vara med, hon har inte kunnat göra det hon vill eller brukar kunna, och nu, när hon börjat i Hellsongs och haft massa spelningar, har rösten helt enkelt inte hållt och de har fått ställa in ett antal konserter. Hon tar i för mycket, skriker sig hes, och sen så går det inte mer. Med detta som bakgrund är hon ju helt perfekt i rollen som Sånglösa!

Men nu har hon börjat ta problemen på allvar, går hos logoped och sångpedagog och håller på att hitta helt nya dimensioner i rösten som kommer med stödet och tilliten till de egna möjligheterna.

Niklas skriker sönder
Niklas berättar om ett sjungande som alltid funnits med, som musikterapeut, i coverband, i kyrkan, på fester. Men också om låsningar. Han har alltid besvärats av att han haft en skrovlig grundton och försökt dölja detta genom att sjunga “snyggt” vilket ofta blivit spänt. Han har också sjungit blues och rock i band där idealet varit rocksångare i högt tenorläge och ofta skrikit sönder sig i dåliga högtalarsystem. Detta gav en dålig självvald, och när kolleger i band antytt att man kanske ändå skall arbeta med riktiga sångare har osäkerheten tagit över. Idag har han accepterat sin egen klang och insett att bara han sjunger tystare och går med i klangen fungerar det utmärkt. Arbetet med nyopera har också gett mycket kunskap om intonering, textläsning och sång överhuvud taget. Men i kyrkan låser det sig fortfarande i en märklig spänning som uppstår ur de höga lägena, att man sjunger ganska svagt och gärna skall ha en lite klassisk touch.


Höga lägen
Vi pratar också om det märkliga i att alla jazzlåtar och psalmer i böcker står i lägen som är helt hopplösa speciellt för kvinnor. Hur man därför under livet får gå igenom epoker av sjungande där man är tvungen att sjunga i för höga tonarter.


Snygg-sång
Det finns förväntningar inom sång. Man skall ha snygg, ren klang, ingen skarv, klara höga lägen, inte ha läckage, inte sjunga falskt, stå still när man sjunger. Sådant hämmar, och för att hitta sin egen kapacitet måste man släppa alla måsten och börja där man själv är.


Sång och trauman
Under samtalen kommer flera berättelser om hur sång kan nå fram där inget annat fungerar. Som Niklas farmor som låg på långvården utan att kommunicera alls. En julafton när Niklas med gitarr sjunger Stilla Natt så reser hon sig och börjar sjunga med.

Speciell bäring för Sånglösa får en berättelse om en vän som hade en schizofren far och väldigt fin kontakt med honom. De sista åren kunde de egentligen bara kommunicera genom sång. Nu är han borta, och vännen har stor problem att sjunga eftersom det väcker så starka känslor kring sorgen över förlusten av fadern.


Instrumentspel och låsningar
My, Niklas, Karin och Johannes samtalar också om olika låsningar kring instrumentspelet. Niklas om alla nojor att inte duga, jazzpolisen, med sina gliringar i ett hårt mallat hierarkiskt och icke stöttande klimat. Johannes om traumatiska upplevelser av celloundervisning i ett klassiskt utbildningssystem med hierarkier, rätt och fel, stenhård konkurrens och en pedagogik som bygger på hot och kritik mer än uppmuntran och bekräftelse. Som kan ta död på all personlighet och glädje om man inte passar in.

Karin berättar att hon i sitt fiolspel egentligen försökt uppfylla andras drömmar. Både Karin och Johannes tog time-out från det klassiska utbildningssystemet för att sedan hitta tillbaks till sin spelglädje. Och My som var jazzpianist på musikgymnasiet och som till sist bara kunde spela en enda ton. Och den tyckte hon var hemsk. Då gick hon över till sång.

Det är tankeväckande hur vanliga och generella sådana upplevelser av förtryckande och hämmande mekanismer verkar vara bland professionella musiker. Det måste vara väldigt kontraproduktivt och spoliera många karriärer.


Brännboll och andra hang-ups
Vi talade om att nojor för sång egentligen kanske inte är så annorlunda än osäkerhet på andra områden. Hur många har inte känt att det där att träffa bollen i brännboll är helt omöjligt. Andra kan, men själv spänner man sig , det går fel, och kommentarerna och suckarna är de vanliga.

Andra känner så för matematik, gymnastik, sin kropp, skrivandet, läsandet osv. Kanske borde vi göra en lista över exempel på sådana färdigheter.

Vi talar också om rädslan för att det skall bli pinsamt när man skall göra något inför andra. Hur man då ofta agerar lite försiktigt för att vara säker. Man vågar inte spela ut, inte ge av sig själv. Och så blir det ingenting.

Om någon annan ser ett fel blir det låsning. Varför kan man inte lita till det man själv kan och vill?


De olika karaktärerna
Vi har Sånglösa, Ugglan, Klokskapet och vi har de som skall leda Sånglösa genom hennes uppgifter. Det är viktigt att se till att det inte blir könsstereotypt och förutsägbart. Tänk t.ex. om ugglan kan sjungas av kören och inte av en man. Eller att Klokskapet kanske inte måsta vara tungt och allvarligt utan lika gärna kan vara busigt och galet. Eller bara mänskligt.

Det finns många roliga möjligheter med orkestern som kan ta olika roller både som kör eller i individuell sång. En musiker kan resa sig och plötsligt vara karaktär.


Historien
Vad gäller historien och synopsis finns tre frågor som behöver klargöras.

1) Det är detta med varför hon inte kan sjunga. När vi i gruppen pratar om sångproblem handlar det om olika låsningar för att man inte kan göra som man tror det förväntas, eller som man vill. I Sånglösa menar vi att det skall bero på ett trauma. Att hon och hennes mamma brukade sjunga, och nu är mamma borta.

2) Detta att hon är så ledsen är ju rimligt. Men hur rimmar det med att hon har ett trauma och kanske inte riktigt fattar hur ledsen, avstängd och spänd hon är. Det vore ju på ett sätt mer rimligt att hon var avmätt sorgsen och sen blev ledsen när hon vågar se sorgen. Annars är det ju återigen så att det skulle vara mer rimligt att hon är så ledsen för att hon har väldigt dålig självkänsla och fått för sig att hon verkligen inte kan sjunga .

3) Sen är det oklart hur de tre första uppgifterna skall utformas. Här borde vi faktiskt göra listor över saker som kan ske. När hon skall möta det svåra, tycka om sig själv och våga vara nära andra.

En annan tråd handlar om ledsamheten. Att den måste få finnas. Att det är OK. Det är kanske så det skall sluta. Att det är OK att hon gråter. Kanske att hon kan uppleva och gå igenom sin sorg?


Vånda, språk och form
Jag känner ett ovanligt stort mått av skrivkramp, av vånda för att sätta igång. Givetvis hänger det ihop med att jag haft mycket annat. Det beror också på att historien inte har en lika självklar botten som Vi i Villa eller Cirkus hade, för mig själv. Detta hänger delvis ihop med de motsägelser som nämns ovan angående historien, och att jag fortfarande är osäker på åt vilket håll jag skall dra den.

Sen känner jag också en osäkerhet kring språk och form. I skissen har jag skrivit på som i en klassisk fabel med en god ugglefar. Jag är osäker på om det skall vara vägen, eller om det skall bli ett mer vardagligt språk, varvat med ramsor, rim och poesi. Och hur rytmen mellan Sånglösa, kören och eventuella karaktärer skall se ut. Ja, det finns en del att fundera över.

Och hur går det med den galna sido-storyn om Uppskjutet? Kan någon i orkestern då och då resa sig och insistera på att få berätta sin historia? Bara sådär…

 


Lite om uppgifterna
När hon skall tycka om sig själv. Om att klappa på sig själv och tycka om. Att tänka att, ja, det är mitt ben. Jag tycker det är fult. Men det har faktiskt gått åt mig hela livet.

Om att våga gå dit man vill.

Eller om vad det är man inte tycker om hos sig själv. Vet aldrig vad jag vill. Har ingen åsikt. Vågar inte räcka upp handen. Märks aldrig på skolgården. Vågar inte ta plats.

Ja, det gäller att inte vara för blyg, och att inte ta för mycket plats. Det är svårt att vara rätt.


Arbetsgång
Vi kommer att ses några gånger under hösten. Då skall vi improvisera och prata kring ämnet. Förhoppningsvis kan vi arbeta med regissör Henrik Andersson vid något tillfälle, och med koreograf Eva Ingemarsson.

I övrigt skall jag skriva text, och jag kommer att ta hjälp av Lena Fridell, Eva Ingemarsson i det arbetet, samt bolla med ensemblen.


Improvisationer
Vi har tyvärr inte så mycket tid för att vara på golvet, något som annars ger så mycket. Det kanske skulle underlättat processen. Sista träffen gick Karin, My och Niklas upp för lite rörelse och röst. Det var kul för det var inget planerat och vi var för få för att kunna vara anonyma som gruppdeltagare.  Vi pratade samtidigt som vi gjorde saker om våra nojor, om vad som kändes obekvämt. Och så blev det avspänt, och även om vi på grund av tidsbrist bara höll på en kvart så fastnade vi efteråt i samtal med en ny slags kontakt och öppenhet. Det är häftigt. Och det är fin grupp som gärna lägger osäkerhet och låsningar öppet på bordet.


Barnlitteratur
På tal om barnperspektiv har vi upprepade gånger konstaterat att de stora barnboksförfattarna egentligen inte “skriver för barn”. De tänker inte så, och de värjer inte för de svåraste ämnen om död, droger och våldsamheten. Sen tar man upp det med rätt perspektiv, men det finns där. Som i Bröderna Lejonhjärta, Madicken, Mio min Mio, hos Tove Jansson eller Barbro Lindgren.


Inspiration
Vi skall se filmen Pans labyrint där en flicka skall lösa uppgifter. Eller Lejonkungen, med en galen knäpp uggla. Jesper Juuls, dansk familjepsykolog kommer på tal, liksom Bo Urban Nordgren som My tar sånglektioner av.

 

//Niklas

NewOpera CO

NewOpera CO creates newopera, inventive music drama. Niklas Rydén is founder and artistic director.

Financial support

Kulturrådet, VGR, Göteborg, Konstnärsnämnden, Dramatikerförbundet.

Contact

Contact NewOpera CO with email or our contact form. Info is here