24 oktober – Givande med samtal, textläsning och film

Idag sågs vi i lokalen på Masthugget. Henrik Andersson, Karin Wiberg, Lena Fridell, My Engström Renman och Niklas Rydén, undertecknad.

Jag hade skrivit ny text och var nyfiken på att få testa den på gruppen. Men innan vi skulle börja kändes det som vanligt tomt och lite svårt, vi hade inte setts på ett slag och jag var inte speciellt förberedd. Men som alltid lossnade det, först med givande samtal och sedan med improvisationer och textläsning. Det blev mycket givande.
Först samtalade vi under en och en halv timme.

Sång
Vi talade åter om att sjunga och hur personligt det är med rösten. Hur starkt den präglas av hur vi mår, både fysiskt och psykiskt. Och hur det kan vara befriande och förlösande att sjunga, eller tvärtom plågsamt, spänt och hämmat.
Lena berättade igen hur hon fick underkänt i sång när hon var sju år och sedan inte  egentligen har sjungit mer än för små barn. Denna erfarenhet fanns med när hon valde att engagera sig i arbetet med Sånglösa.
Sången blir redan i småskolan ett område där de som är bäst får komma fram och sjunga solo, göra ett eget nummer. Alla de som inte får komma fram inser snabbt att de inte duger.

Pronto
Den nya figuren Pronto presenteras. Det är Sånglösas hemliga kompis, överjag och alter ego. Han hackar på Sånglösa, är elak, hjälper henne att våga och berättar svarta och dråpliga historier. Det verkar fungera bra med denna sidoroll förstår vi när vi läser texten. Pronto blir en pådrivare inte bara för Sånglösa, utan också för dramaturgin.
Kanske kan Pronto vara med lite mer innan ugglan dyker upp. Vi diskuterar om My själv skulle kunna spela både Sånglösa och Pronto. När vi prövar verkar det kanske lite svårt. My föreslår att hon skall dra en liten vagn där Pronto sitter. Är det så att Johannes som spelar cello skall vara Pronto?

Texten
I den nya versionen blandas vardagsdialog med en slags ramsor och lite magisk realism. Det var när jag började släppa fram detta språk som det lossnade med skrivandet igen. Det är nog det som är mitt språk, även om det inte var så tydligt i Cirkus. Jag skall nog ta i rejält med galna infall när jag skriver så kan vi rensa sedan. Det känns bra, och texten togs emot väl i gruppen.

Åldersgrupp
Vi har tidigare pratat om 8-11 år. Nu när vi läser texten verkar det kanske snarare handla om 6-9 år.  Eller årskurs 0-3. Det verkar rimligt. Det är i den åldern man formar vetskapen om andras värderande blickar och allt som hör där till. Det är nu man skall börja prestera. Det är nu man inte längre bara får vara.

Prestation och trauma
Sånglösa har ett trauma bakom sig som påverkar sången. Men hon har också en problematik kring att hon inte kan sjunga, att hon är dålig på det, missnöjd med sig själv. Hur balansen mellan dessa aspekter skall se ut får vi se.

Om att hon sjunger hela tiden
Hon sjunger ju all text, all dialog, men när hon skall “sjunga”, ja då går det plötsligt inte. Hon kan sjunga prat, men inte sjunga sång. Man skulle kunna låta henne bli lite opera-aktig när hon första gången säger ordet (kan inte) “sjunga”, så att hon verkligen sjunger på detta ord.

Om när hon så skall pröva att sjunga
Vi talar om vad det är hon får fram när hon skall pröva. Antingen blir det helt tyst. I musiken och sången, generalpaus. Förmodligen effektfullt. Eller så kommer ett vrål av missljud. Eller bara tysta, kvidande, ljusa pressade jämringar. Efter att ha prövat lite lutar vi nog åt det sista. Men det kan i och för sig varieras.
Vi pratar också om att Pronto retsamt kan fråga: Vad är det du vill sjunga? Är det så här? Så sjunger han raljant lite opera. Eller så här? Lite pop. Eller så här, lite growling.

Syskonproblematik
Sedan ramlar vi in i ett samtal om syskonrelationer, att storasyster kan vara en sådan förebild som man aldrig når upp till. Kanske är det ett syskon Sånglösa förlorat. De kanske sjöng tillsammans? Eller storasyster sjöng så sagolikt vackert. Och nu är hon borta…
Vi pratar vidare om tre filmer med hemska berättelser om syskon. Jonny Cash i “Walk the Line” vars bror förolyckas och han skuldbeläggs av pappan. Eller Ray Charles som förlorar sin bror i en olycka och blir blind, i filmen “Ray”. Eller han som förlorar en fot i “Stekta gröna tomater.” Vi får ordna filmkväll.
Lena berättar också om två barn som lekande går på en landsväg en mörk kväll. De leker och knuffar varandra, när den ena plötsligt faller ut på vägen och blir överkörd av bil.

Trauma, skuld och magiskt tänkande
Vi konstaterar att det nog blir för tungt om Sånglösa skall ha både förlorat ett syskon och dessutom skall ha skuld för att hon kunde förhindrat det. Däremot påpekar Karin att det finns ett magiskt tänkande hos barn kring orsakssammanhang. “Om jag följt med hade det aldrig hänt.” “Hade jag bara gjort si eller så hade allt varit annorlunda.”

Gråten och det instängda
Sånglösa börjar med en gråtscen. Men om hon nu har så lätt att få kontakt med sin sorg, varför måste hon då göra svåra uppgifter för att våga möta sina inre demoner och andra svårigheter? Det är en av berättelsens två motsägelser. Den andra är den om sångtrauma eller prestationsnojor.
Men tillbaks till gråten. Kan det vara så att hon gråter bara när hon är ensam? Att ugglan råkar avslöja henne i detta. Och att hon alltid låtsas vara glad inför andra?

Att våga både skratta och vara arg
Men om hon nu har nära till gråten så kanske hon gömmer sig i den. Hennes uppgifter kanske blir att lära sig våga skratta igen, eller att våga vara arg. Det är två saker hon kanske verkligen skulle behöva.

Att tycka om sig själv
Vi pratar lite om uppgiften att möta sig själv, som My uttrycker det, eller att tycka om sig själv. Möta, se och acceptera sig själv kanske är vad det handlar om.
Det får inte bli så att allt handlar om utseende och kropp. Däremot kanske Pronto kan ropa “Gud vad du är tjock, gud vad du är ful!” Men Sånglösa kanske i så fall svarar att “Det är inte sant. Det är inte sant. Det vet du!”
Istället är det kanske hennes rädsla för allting som gör att hon inte tycker om sig själv. Rädd för det mesta för säkerhets skull! Rädd för att vara rädd. Missnöjd med sig själv. Begränsar sig själv. Undviker svåra saker. Därför tycker hon inte om sig själv.
Men nu skall hon börja acceptera rädslan och ändå våga pröva

Improvisationer
Men sen går vi upp på golvet. Vi gör en slags uppvärmning med rörelse och röst som ingen leder utan vi bollar initiativet. Detta övergår i spontan fysisk improvisation med mobbning, snöbollskrig och till sist Kuddfot, en nyuppfunnen sport med kuddar.
Sedan läser vi texten tre gånger. My är Sånglösa, Henrik Pronto och Niklas (i den första impron tillsammans med Karin) ugglan. Det tar ungefär tio minuter varje gång, och det är häftigt. Vi får äntligen se berättelsen börja leva. De två sista improvisationerna filmade vi med datorn och de går att se här. I den nedre sjunger vi all text och Niklas spelar piano. Obs dåligt ljud!

 

Kommentarer
Det är fint hur denna öppna process fungerar. Det blir givande att allas berättelser och tankar kommer in i processen så tydligt, och det ger mig mycket material och tankar inför skrivandet. Det är också roligt att vi kan vara så fria i improviserandet trots att det alltid känns svårt och lite osäkert när vi skall börja.
Till sist pratar vi om att bjuda in Ann-Katrin någon gång i processen. Och om rädslor för att sjunga inför varandra.
Här är den version av texten vi arbetade med idag: Sånglösa_1.2

//Niklas 121024

NewOpera CO

NewOpera CO creates newopera, inventive music drama. Niklas Rydén is founder and artistic director.

Financial support

Kulturrådet, VGR, Göteborg, Konstnärsnämnden, Dramatikerförbundet.

Contact

Contact NewOpera CO with email or our contact form. Info is here