Efter att ha skrivit in alla tankar från gårdagen kom nya idéer idag. I uppgift två kanske hon helt enkelt måste ta på och närma sig någon som verkar farlig, och som när hon ändå vågar göra det blir snäll och hjälper henne vidare.
I morgon är jag kanske mogen att skriva ner ett synopsis för hela historien. Så här ser uppgifterna ut idag.
Scen ett. Olgan i Stupet
Ugglan sätter ned Sånglösa hos Olga som berättar att hon här skall klara tre saker. Hon får först i uppgift att hitta spegeln, kanske med en liten gåta som ledtråd. Hon måste luta sig ut över kanten och sträcka sig ner. Pronto gisslar hennes feghet och hejar samtidigt på. Så småningom sätter hon sig ändå över skräcken och får fram spegeln.
I nästa moment håller Olga upp spegeln. Sånglösa skall se in i spegeln, men flyr undan. “Nej!” “Vad är det du ser?” Flyr undan igen. “Nån som gråter. Nån som är ensam. Nån som är rädd.” (Pronto: Och ful och kort och död! Ful och kort och död.)
“Tyst!” “Nu kommer din uppgift. Du måste kunna se något mer.” Pröva. “Nej, jag kan inte!” “Fel svar! Två chanser kvar.” Nej, jo, jag ser gråten igen och dysterhet.” “Fel igen. Titta noga nu. Jag vill veta vad du verkligen ser. Ett försök kvar. Så!” Sånglösa smyger och krumbuktar och kisar och vrider och vänder. “Jag ser… Jag kanske ser… Jo. Jag ser en liten flicka. En liten flicka.!” “Bra. Det var det jag visste. Du skulle klara det.”
“Nu fortsätter vi. Kan du se något i spegeln som är dåligt?” Pronto skrattar och myser. Är i sitt ässe. Sånglösa speglar sig glatt. “Massvis. Inga problem.” “Vad ser du?” “Ledsenhet, dysterhet, ensamhet, sånglöshet, osäkerhet, feghet, dålighet…”
Pronto avbryter: Du är kort, du är ful, du är smal, du är fet. Du kommer at gå bet! “Tyst!”
“Det räcker. Nu kommer nästa övning. Titta i spegeln igen. Kan du se något som är bra i spegeln?” “Nej!” Ryggar tillbaks. “Fel svar! Två försök till.” Pronto: Jag visste det, jag visste det.
“Kan du se nåt som är bra i spegeln?” “Mmm… Nej! Jag kan inte. Får inte, kan inte, vill inte…” Pronto: Vadå får inte? Dummer!
“Fel svar igen. Ett försök till. Du måste klara det!”
Sånglösa närmar sig försiktigt spegeln och liksom försöker på riktigt. “Nej. Jo, ja… Kanske… Kanske…” “Vad ser du?” Pronto: Säg nåt då, då. Säg nåt då, då.
“Jag… ser… nån som är… som är envis. Envis och stark.” “Bra. Fortsätt!” Pronto: Ljug inte ljug inte!” “Jag ljuger inte! Nu ser jag mer. Jag ser ett fint mörkt hår. Jag ser någon som är snäll och som hjälper till och…” Pronto: Vackra ögon, finfin näsa, en riktig snygging har vi där!”
“Bra! Fantastiskt bra. Du klarade det. Klarade det. Jag visste det”
Här kommer eventuellt en avrundning.
“Nu kommer ugglan och hämtar dig.” Du skall vidare till Hydran i träsket.
Ugglan “Träsket är läsket, träskigt och läskigt. Ho ho ho. Ho ho ho.
“Hydra har suttit där i 170 år med sin förtrollning. Det är ingen som lyckats våga gå nära henne för alla tror hon är farlig och läskig. Nu är det din tur att pröva. Lyckas du får du hennes hjälp att fortsätta.”
Scen två. Hydran i träsket.
På en stubbe invid Stora Träsket sitter Hydra och väntar. En obehaglig, grå och sammanbiten uppenbarelse sitter där och ugglan flyger i väg. Hydra säger inget. Men det rosslar dovt när hon andas.
Sånglösa “Hej!” Hydra rosslar. “Varför säger du inget?” Sen ett skrämmande avgrundsljud. Sånglösa springer undan och får syn på en liten lapp. Hon läser:
Du skall närma dig Hydra sakta. Ända fram till nära, nära.
Sen skall du stryka hennes rygg, stryka hennes rygg.
Sen skall du stå kvar när Hydra smeker dig på ryggen.
Sen skall du ge henne en riktig kram. En riktig Bamse-kram.
Pronto gisslar på olika vis hela idéen att Sånglösa skulle kunna våga detta.
Sen närmar hon sig sakta. Hydra skräms regelbundet och är läskig. Först stryka på ryggen. Sånglösa ryggar tillbaks, Pronto trackaserar, men till sist gör hon det.
Sen skall hon själv bli struken. Pronto varnar för hennes klor. Sånglösa blundar. Flyttar sig undan. Stannar. Flyttar sig undan. Pronto stöttar plötsligt och hon biter ihop och klarar det.
Till sist kramen med ungefär samma upplägg. Och hon klarar det så småningom.
Hydra talar plötsligt. “Du gjorde det. Du gjorde det. Det ingen vågat förut. Förtrollningen är bruten. Jag kan tala igen! Tala igen. Jag är fri. Fri.”
“Du är en fantastisk flicka.” “Nej jag är bara ledsen. Ledsen och ensam.”
“Du är modig. Du är stark. Du litar på att det kan gå. Du är smart.” Pronto: Hörde du! Hörde du?
Sånglösa till Hydra: “Varför säger du så?” “För att det är sant. Alldeles urbota, stingsligt och sant.”
“Nej det är det visst inte. Det är ingen som tror på mig. Ingen alls.”
“Det är det visst det. Och nu skall du lyssna på mig. Här är nyckeln till Hemligans Skrin.” Hon tar en guldnyckel som hänger om hennes hals och ger den till Sånglösa. “Tag denna och far till Bogdir i brunnen. Han kommer att hjälpa dig, och där skall du finna din hemlighet.”
Ugglan kommer. Hydra tackar och de far iväg.
En tanke
Sånglösa har massa negativa bilder av sig själv, och en inre kritisk röst som vi alla får möta i form av Pronto. Kanske borde det också finnas en scen där hon t.ex. får lyssna i hörlurar, får frågan vad hon hör. Då hör man bara Pronto babbla på med massa negativa grejer. Sen får hon i uppgift att höra tystnaden. Stanna rösten. Lyckas till sist. Sen får hon i uppgift att den skall säga nåt bra, Lyckas till sist och vi får höra Pronto plötsligt positiv. Skall fundera vidare på detta.
I morgon skall jag tänka över sista uppgiften med skrinet hos Bogdir, och hur sången skall komma tillbaks. Sen är det dags att börja skriva själva texten.
//Niklas